Trådalger
Dammägarens hatobjekt nummer ett!. Trådalgerna stoppar pumpar, täpper igen slangar, snarar små störar, förökar sig värre än ogräset i rabatterna och skapar ett trist utseende för dammen. Finns det egentligen något positivt att säga om detta djävulstyg?
Tro det eller ej, men det gör det faktiskt. Trådalgerna tar precis som andra växter upp näringsämnen ur vattnet. De gör det dessutom betydligt mera effektivt än många andra växter, eftersom alger kan ta upp näring med hela kroppen och inte enbart via rötter. De behöver heller inte vänta tills nitrifikationsprocessen förser dem med nitrat. De klara att dra kvävet direkt ur ammoniak. En kraftig trådalgskoloni fungerar alltså som ett kemiskt/biologiskt jättefilter.
Trådalger är även en utmärkt livsmiljö för en mängd små, vattenlevande organismer, som står högt upp på fiskarnas önskemeny. Det är anledningen till att man ofta kan se koi "beta" bland trådalger utan att lyckas minska algmassan det minsta.
Man kan även konstatera, att trådalgerna visserligen genom fotosyntesen bidrar till syresättningen i dammen, men denna vackra egenskap är helt försumbar, eftersom de cellandas på natten och då istället kan ge upphov till syrebrist i vattnet framåt morgonen.
Verktyg för att kontrollera trådalgerna
Vi kan börja med att dela in dem i tre grupper, som vi kan kalla för kemiska, elektroniska och biologiska.
1) Kemiska medel
De kemiska preparat som användes mot trådalger avser som regel att snabbt slå ihjäl algerna och de innehåller därför som regel koppar eller andra ämnen som även är giftiga för fiskar. Giftighet är naturligtvis alltid beroende av koncentration, men även om bruksanvisningen på paketet anger nivåerna som säkra för fisk, är en god princip att hålla sig från algmedel som innebär att tillsätta gifter till dammvattnet. En grov tumregel blir då att undvika alla preparat, som utlovar snabbt resultat eller består av en engångsbehandling. Det räcker med de kemikalier man kan tvingas använda mot parasiter och bakterier.
Med en bred kemisk krigföring avlivar man i bästa fall och fördärvar temporärt miljön för samtliga algtyper, även de önskvärda! I sämsta fall missar man dessutom någon av de värsta. Algerna är naturens mästare på mutation, dvs att förändra sina gener och därmed sina egenskaper, vilket gör dem till värdiga motståndare i dammen. Pithophora, en av de längsta och hårdaste trådalgerna, har t ex "lärt sig" att koppar inte är nyttigt och har därför ombildat sig själv, så att den inte längre släpper in koppar i cellerna. Försöker man slå ut Pithophora med ett preparat som innehåller koppar, kommer man alltså endast att göra livet surt för alla andra algsorter och på så sätt gynna Pithophora.
En annan nackdel med att snabbt och effektivt avliva alla alger på en gång, är att de efter döden ganska snabbt blir så sköra att de går sönder, när man försöker avlägsna dem. Det innebär att dammen helt plötsligt innehåller en mängd organiskt avfall, som måste brytas ner. Detta tar tid, kräver mängder av syre, skapar syrefattiga miljöer, som alstrar sumpgaser samt innebär en god grogrund för både parasiter och bakterier. Döda trådalger ser dessutom knappast bättre ut än levande. En stor hög döda alger i dammen innehåller också mängder av trådalgernas favoritnäringsämnen och är därför nästan en garanti för en ny algattack med fördubblad styrka.
En sådan här snabb behandling kan även resultera i förhöjda ammoniak- och nitritavläsningar, eftersom man i ett slag avlägsnat alla trådalgerna som hjälpt filtret att ta hand om avfallsprodukter. Filterbakterierna har därför inte fått tid på sig att föröka sig till nödvändig mängd.
2) Elektroniska medel
Trådalgerna behöver en viss mängd kalk för sin uppbyggnad. Eftersom magnetism kan påverka balansen mellan kalciumjonerna och karbonatjonerna i vattnet, kan man härigenom få trådalgerna att absorbera flera kalciumjoner än normalt och på så sätt "växa ihjäl sig". Någon kom därför på idéen att sätta en så kallad "algmagnet" runt slangen från filtret. Det fungerar emellertid endast på väldigt kort sikt, eftersom algerna lätt muterar och på så sätt snabbt ställer om sig för att möta hotet. Moderna "algmagneter" består därför istället av en elektromagnet, där man styr frekvensen för att hela tiden ändra magnetfältet och därigenom inte ge möjlighet för algerna att anpassa sig. Dessa apparater utrotar inte algerna helt men kan ofta hålla dem på en kontrollerad nivå.
Försök har även gjorts med ultraljud för algkontroll, men det är i skrivande stund ingen vitt spridd teknik.
3) Biologiska medel
De biologiska medlen syftar till att förändra miljön i dammen, så att trådalgerna inte trivs. Redan i detta syfte ligger villkoret att behandlingen måste vara kontinuerlig. Man ska heller inte förvänta sig en förändring över natten, utan det kan ta en till två veckor (normal livstid för en trådalg), innan man ser full effekt. Under denna tid bör man undvika att plocka bort trådalgerna manuellt, eftersom avbrutna trådalger växer ännu snabbare. Detta innebär att den bästa tiden att starta en behandling är tidigt på våren, innan man står med alger upp till armhålorna mitt i sommaren. Dessa nackdelar gör samtidigt, att man undviker snabba förändringar som aldrig är till nytta i dammen. Man slipper ett berg av döda sönderfallande alger, man slipper en hög, onödig syreförbrukning för nedbrytningen, man slipper återkommande algtillväxt och man slipper efterföljande ammoniak- och nitrittoppar.
De biologiska medlen kan vi dela in i växter, bakteriekulturer och halmpreparat.
a) Växter
Damm- och sumpväxter anges ofta som det enklaste och bästa medlet för algkontroll. Har man bara tillräckligt med växter i dammen, ska man slippa alger. Det stämmer väl i och för sig, men tyvärr är de dekorativa, odlade växterna vida underlägsna algerna på två väsentliga punkter:
- De är, som nämnts, mycket mindre effektiva vad gäller näringsupptagning, vilket gör att det krävs stora mängder andra växter för att väga upp algernas glupskhet.
- De tar mycket längre tid på sig för att komma igång på våren och låter således algerna husera fritt i kanske tre till fyra månader innan de har lyckats hinna ikapp.
Framåt slutet av juli märker kanske den glade trädgårdsdammägaren, att trådalgerna drar sig tillbaka och växterna prunkar. Näckrosorna täcker större delen av vattenytan och allt är äntligen frid och fröjd. Det som då har hänt är emellertid inte att växterna blivit så stora att de lyckats stjäla näringen för algerna. Det är de troligen fortfarande för få och ineffektiva för. Det är istället så att näckrosorna i takt med att de lyckats bre ut sig har berövat algerna ljuset och därmed en nödvändig livsbetingelse.
Välskötta, kraftiga växter kan alltså vara ett medel att kontrollera alger med under förutsättning att man vill låta minst 75 - 80 % av vattenytan vara täckt. Man ska dock inte lita till att växterna på egen hand åstadkommer en bekymmersfri första halva av säsongen.
b) Bakteriekulturer
Bakteriekulturernas verkan går ut på att bakterierna konsumerar samma näringsämnen som algerna och därigenom svälter ut dem. Detta förfaringssätt accentuerar betydelsen av att tillsätta medlet i tid, innan algerna hunnit etablera sig. Å andra sidan brukar "smutsätarbakterier" kunna göra en god insats mot ett överskott på döda alger. En god representant för bakteriekulturerna är Microbe Lift PL.
c) Halmpreparat
Halm och i synnerhet kornhalm är ett gammalt medel mot trådalger, som använts i både sjöar och floder. Principen är att halmen, när den multnar, släpper ifrån sig ämnen, som hämmar trådalgerna. Tricket är att få den att multna och inte ruttna, vilket kräver stora mängder syre. Om den börjar ruttna, kommer den i stället för att hämma trådalger att börja lukta illa, släppa ifrån sig sumpgaser och svavelföreningar, öka halterna av oönskade bakterier och eventuellt gynna algtillväxten.
Om man får igång multningsprocessen, vilket tar 6-8 veckor vid 10 grader C och 1-2 veckor vid temperaturer över 20 grader, sätter den rätta nedbrytningen av olika ämnen i halmens cellväggar igång. Ligniner, som är hårda, vedartade ämnen, kommer då att frigöras i vattnet medan mjukare beståndsdelar löses upp. Om vattnet är mycket syrerikt kan ligninerna oxideras till humusämnen. När dessa ämnen utsätts för ljus i syrerik miljö bildas väteperoxid och det är en förening som förhindrar tillväxt av nya algceller. Själva trådalgen dödas alltså inte utan hindras bara från att växa vidare och föröka sig. En normal livslängd för en trådalg är 1-2 veckor och under denna tid kommer alltså algmassan att gradvis reduceras. Om man behandlar tidigt på våren kan man undvika trådalgerna helt.
"Skulle man inte kunna hälla ren väteperoxid i dammen och bli av med algerna, då?" Nej, det fungerar inte, eftersom väteperoxid reagerar lätt med organiska ämnen och snabbt skulle förbrännas på smutspartiklar och annat i dammvattnet. Det är just det kontinuerliga bildandet av väteperoxid, som gör att processen fungerar.
Den stora fördelen med halm är alltså att processen siktar in sig specifikt på trådalgerna. Metoden för att kontrollera dem förekommer också ute i naturen och inga tendenser till mutationer för att motverka effekten har hittills påvisats.
Nackdelarna med halm är att det kräver lite teknik för att få igång rätt multningsprocess på konstgjord väg, det tar tid innan det börjar verka, hanteringen är lite bökig och det skräpar ner i dammen, när halmstråna bryts ner.
Numera finns emellertid flytande extrakt av kornhalm, som ger samma effekt som halmen fast utan nackdelarna. Fördelarna med ett färdigt halmpreparat är alltså att det börjar verka direkt men förändrar tillståndet i dammen långsamt med så lite påfrestning på systemet som möjligt, det har en långtidsverkande effekt och det bereder vägen för önskade algsorter, (se nedan). Kornhalmspreparat har för övrigt ingen som helst inverkan på andra växter och det är garanterat ofarligt för fiskar även vid kraftig överdosering. Det medför heller ingen missfärgning av vattnet. Ett svenskproducerat flytande kornhalmspreparat är Hordeum.